The Great Gatsby - En ytterst flummig analys
Jag var på bio i helgen och såg The Great Gatsby, detta inlägget kan vara en spoiler så om ni inte har sett den men planerar att göra det och fungerar som jag, inte vill veta ett dyft om filmer innan ni ser dem, så avråder jag er från att fortsätta läsa..
När fantasin blir verklighet och verkligheten blir en fantasi:
Det första som slår mig är filmens fantastiska bilder. Det är en fröjd för ögat att se en verklig film som snuddar vid det animerade men fortfarande håller sig verklig. Världen blir större, allt blir möjligt, verkligheten flyter samman med fantasin och DÄR blir det ett problem. Den rörliga bilden har antagit samma form som stillbilderna intog då gemene person lärde sig använda photoshop. Det som gjorde allt möjligt byggde även upp ett ideal helt omöjligt att uppnå.
Det spelar ingen roll att min estetiska hjärna är i extas när jag ser Adelaide Clemens perfekta ansikte, hår, rörelser, ALLT, på bioduken. Jag känner hopplösheten földa i kroppen. Det må kännas som en obetydlig sak, för visst var även himlen, träden, blommorna och bina förskönade i. Visst förstår den dummaste att detta inte är verklighet, visst vet vi att modellerna på skyskraporna är produkter!?
Men vad spelar det för roll, vi konsumerar den, påverkas av dem och de letar sig in i våra huvuden. Trots att jag vet att det är in ilussion köper jag det, den perfekta världen, jag vill leva i den. För att inte vara allt för hård handlar det än så länge bara om ett fåtal filmer som tagit denna form av perfektion; men jag ser en trend ta form, och jag gillar den inte.
Filmens existens bygger på kön:
När filmen klarar The Bechdel Test (tack vare en ca 5-7 sekunder lång dialog gällande något helt oviktigt; för att sen inte klara det en enda gång till genom hela filmen) börjar jag fundera på om rollerna kunde varit omvända. Om alla män varit kvinnor och alla kvinnor varit män, hade filmen sålt? Hade den blivit hyllad? Hade den varit fantastisk? Hade den ens bilivt producerad? Vem hade finansierat den!? Detta är för djupt för att jag ens ska orka reflektera över det just nu. Men slutsatsen blev väldigt fort att filmen, om det varit omvända rollen, aldrig ens blivit filmad.
En ofärdig analys som varken vet ut eller in, mindfucked eller rasist?:
När en får den "sanna historien om Gatsby" presenterad för sig slår det mig att Gatsby, som enligt historien är en man från mellanöstern (Balkan om jag inte missminner mig) spelas av en stereotyp vit arisk Leonardo DiCaprio. Å ena sidan skriker min hjärna "Fall inte i rasistgropen, en person från mellanöstern kan vara vit, på samma sätt som en skandinavisk person kan vara mörk" men å andra sidan får jag en dålig eftersmak och min hjärna drar paralleller till alla de filmer som ska handla om fula, tjocka tjejer som ändå spelas av tjejer som drar size 2 och ser ut som skulpterade människobarbies.
Min tredje tanke är: Blir jag lurad att överanalsera? Är hela sanningen om Gatsby en del i uppbyggnaden av luftslottet som skapar hans mystiska person? För visst spelar filmen rakt igenom på vår förmåga att skilja det onda från det goda, sanningen från lögnen, verkligheten från fantasin och det svarta från det vita och grå. Visst bygger filmens charm för mig på att jag inte kan tro på något, inte svälja slutsatsen om att Gatsby är den enda goda människan medan alla andra är avskum. Visst är filmen rakt igenom fakta presenterad för oss trots att vi lätt kan genomskåda den. En film som utspelar sig i på 1920-talet men med genomgående inslag från dagens moderniterer.Visst finns det nivår jag inte uppfattar, visst känne rjag på mig att jag missnar något, kanske ligger svaret i boken..
Gör hollywood en miss när de låter en arisk man spela Gatsby eller gör jag en miss som gör den analysen?
Vi kan väl kalla det slutsats:
Som någon sorts slutsats känner jag mig mest förvirrad, utan bakgrundsfakta har jag sett en film med ett tungt förflutet. En fantastisk roman, som jag inte läst, men som troligen innehåller fler nivåer och analyser än jag efter att ha sett en två timmar lång spelfilm ens kan föreställa mig. Jag vet i stort sett ingenting om boken, jag vet inte hur mycket av filmen som är hollywoods konstruktion och hur mycket som hör till den faktiska berättelsen. Mitt spekulerande kan vara taget från tomma intet i relation till boken, men om vi för en sekund bortser från det, och fokuserar på filmen i sin ensamhet, så kanske ni kan se min poäng? Trots att den är vag och svävande. Vad jag i alla fall vet med säkerhet är att det är en film som fått mig att tänka, som fått mig att snurra några varv på mina analyser; och oavsett slutsats, oavsett om jag är helt ute och cyklar, har den fått min hjärna att arbeta.
Det första som slår mig är filmens fantastiska bilder. Det är en fröjd för ögat att se en verklig film som snuddar vid det animerade men fortfarande håller sig verklig. Världen blir större, allt blir möjligt, verkligheten flyter samman med fantasin och DÄR blir det ett problem. Den rörliga bilden har antagit samma form som stillbilderna intog då gemene person lärde sig använda photoshop. Det som gjorde allt möjligt byggde även upp ett ideal helt omöjligt att uppnå.
Det spelar ingen roll att min estetiska hjärna är i extas när jag ser Adelaide Clemens perfekta ansikte, hår, rörelser, ALLT, på bioduken. Jag känner hopplösheten földa i kroppen. Det må kännas som en obetydlig sak, för visst var även himlen, träden, blommorna och bina förskönade i. Visst förstår den dummaste att detta inte är verklighet, visst vet vi att modellerna på skyskraporna är produkter!?
Filmens existens bygger på kön:
När filmen klarar The Bechdel Test (tack vare en ca 5-7 sekunder lång dialog gällande något helt oviktigt; för att sen inte klara det en enda gång till genom hela filmen) börjar jag fundera på om rollerna kunde varit omvända. Om alla män varit kvinnor och alla kvinnor varit män, hade filmen sålt? Hade den blivit hyllad? Hade den varit fantastisk? Hade den ens bilivt producerad? Vem hade finansierat den!? Detta är för djupt för att jag ens ska orka reflektera över det just nu. Men slutsatsen blev väldigt fort att filmen, om det varit omvända rollen, aldrig ens blivit filmad.
En ofärdig analys som varken vet ut eller in, mindfucked eller rasist?:
När en får den "sanna historien om Gatsby" presenterad för sig slår det mig att Gatsby, som enligt historien är en man från mellanöstern (Balkan om jag inte missminner mig) spelas av en stereotyp vit arisk Leonardo DiCaprio. Å ena sidan skriker min hjärna "Fall inte i rasistgropen, en person från mellanöstern kan vara vit, på samma sätt som en skandinavisk person kan vara mörk" men å andra sidan får jag en dålig eftersmak och min hjärna drar paralleller till alla de filmer som ska handla om fula, tjocka tjejer som ändå spelas av tjejer som drar size 2 och ser ut som skulpterade människobarbies.
Min tredje tanke är: Blir jag lurad att överanalsera? Är hela sanningen om Gatsby en del i uppbyggnaden av luftslottet som skapar hans mystiska person? För visst spelar filmen rakt igenom på vår förmåga att skilja det onda från det goda, sanningen från lögnen, verkligheten från fantasin och det svarta från det vita och grå. Visst bygger filmens charm för mig på att jag inte kan tro på något, inte svälja slutsatsen om att Gatsby är den enda goda människan medan alla andra är avskum. Visst är filmen rakt igenom fakta presenterad för oss trots att vi lätt kan genomskåda den. En film som utspelar sig i på 1920-talet men med genomgående inslag från dagens moderniterer.Visst finns det nivår jag inte uppfattar, visst känne rjag på mig att jag missnar något, kanske ligger svaret i boken..
Vi kan väl kalla det slutsats:
Som någon sorts slutsats känner jag mig mest förvirrad, utan bakgrundsfakta har jag sett en film med ett tungt förflutet. En fantastisk roman, som jag inte läst, men som troligen innehåller fler nivåer och analyser än jag efter att ha sett en två timmar lång spelfilm ens kan föreställa mig. Jag vet i stort sett ingenting om boken, jag vet inte hur mycket av filmen som är hollywoods konstruktion och hur mycket som hör till den faktiska berättelsen. Mitt spekulerande kan vara taget från tomma intet i relation till boken, men om vi för en sekund bortser från det, och fokuserar på filmen i sin ensamhet, så kanske ni kan se min poäng? Trots att den är vag och svävande. Vad jag i alla fall vet med säkerhet är att det är en film som fått mig att tänka, som fått mig att snurra några varv på mina analyser; och oavsett slutsats, oavsett om jag är helt ute och cyklar, har den fått min hjärna att arbeta.
Jag vill prata om allt. Allt.
Jag vill prata. Jag vill prata om Det, det där stora, om förtrycket och diskrimineringen. Jag vill prata om skillnaderna och likheterna. Jag vill prata om Allt. Jag vill göra politik, jag vill stå upp för det jag tror på, vara en röst, en del av ett sorl, ett skrik. Stilla försöker jag formulera mina meningar, bygga texter, samla fakta, men så tappar jag allt, står tomhänt och ser på patriarketet som flinar mot mig, vad betyder statistiken jag fint samlat på mig? Vad betyder det strukturella förtrycket, löneskillnaderna och den ojämna värdegrund vi vilar våra trötta fötter på?
Det betyder just INGENTING. Det är statistik framtagen av en regering som efter avslutad undersökning påbörjar en ny; istället för att verka för förändring. Det är fakta, ältad, vältrad och tvångsmatad i allas sinnen. Det är kursböcker, facklitteratur, forskningsrapporter och undersökningar; I. Det. Oändliga.
Vi har hört det. Vi har sett det. Vi vet det.
De som inte hört det vill inte lyssna. De som inte sett det vill inte se. Därför vet de inte.
De som inte hört det vill inte lyssna. De som inte sett det vill inte se. Därför vet de inte.
För deras skull ska vi fortsätta berätta.
Men innan jag firtsätter berätta vår gemensamma historia vill jag ge plats åt det personliga. Jag vill ge plats åt den lilla människan i mig.
För det var inte "LIKA LÖN FÖR LIKA ARBETE" som fick det att sprätta i mina feministiska nerver. Det var inte statistik och fakta, våldtäcktsvarningar och könsroller, som drog slöjan från mina ögon.
Det var insikten om, förståelsen för och tron på att mina personliga berättelser inte är privata. Det var när jag jämförde mitt liv med andras, och förstod, att jag inte är ensam, att jag är en del i något större, och att det backas upp av oändliga rapporter, där mitt kön spelar huvudroll.
Så innan jag kan stå på barrikad och kämpa för alla kvinnors rätt, måste jag få stå på trösklen av mitt eget liv, och kämpa för min rätt. Min rätt till mina erfarenheter, min rätt att göra politik av mitt liv. Min rätt att prata om mig, för utan mig, och dig, och oss, så finns det inga strukturella skillnader. Utan våra berättelser, fnns det ingen statistik. Utan individerna finns det ingen politik. Vi är generaliseringen.
Jag har försökt kliva ur mig själv. Jag har försökt vara en opatisk person. Jag har försökt avsäga mig mina erfarenheter i försök att göra min feminism legitim i kritikernas ögon. Jag har förnekat mina upplevelser; Men vam har rätt att avfärda mig för att jag levt ett liv? Jag är feminist därför att jag ser ett samband. Att använda mina svagheter för att avfärda mina ord är att förminska min förmåga till kritiskt tänkande. Att som utomstående avfärda min feminism genom att tillskriva den egenskaper den inte har är att förminska mig som person.
Jag är inte ensam; men jag tillhör heller ingen homogen grupp. Vi är många; vi är glada, vi är ledsna. Vi är tjocka och vi är smala. Vissa viskar - andra skriker. Vi är inte samma, men vi har enats.
Jag är inte ensam; men jag tillhör heller ingen homogen grupp. Vi är många; vi är glada, vi är ledsna. Vi är tjocka och vi är smala. Vissa viskar - andra skriker. Vi är inte samma, men vi har enats.
Det är okej att vara jag - Så det ska jag vara nu.
