Jag vill prata. Jag vill prata om Det, det där stora, om förtrycket och diskrimineringen. Jag vill prata om skillnaderna och likheterna. Jag vill prata om Allt. Jag vill göra politik, jag vill stå upp för det jag tror på, vara en röst, en del av ett sorl, ett skrik. Stilla försöker jag formulera mina meningar, bygga texter, samla fakta, men så tappar jag allt, står tomhänt och ser på patriarketet som flinar mot mig, vad betyder statistiken jag fint samlat på mig? Vad betyder det strukturella förtrycket, löneskillnaderna och den ojämna värdegrund vi vilar våra trötta fötter på? 

 

Det betyder just INGENTING. Det är statistik framtagen av en regering som efter avslutad undersökning påbörjar en ny; istället för att verka för förändring. Det är fakta, ältad, vältrad och tvångsmatad i allas sinnen. Det är kursböcker, facklitteratur, forskningsrapporter och undersökningar; I. Det. Oändliga. 

 

Vi har hört det. Vi har sett det. Vi vet det. 
De som inte hört det vill inte lyssna. De som inte sett det vill inte se. Därför vet de inte. 

För deras skull ska vi fortsätta berätta.

Men innan jag firtsätter berätta vår gemensamma historia vill jag ge plats åt det personliga. Jag vill ge plats åt den lilla människan i mig. 

För det var inte "LIKA LÖN FÖR LIKA ARBETE" som fick det att sprätta i mina feministiska nerver. Det var inte statistik och fakta, våldtäcktsvarningar och könsroller, som drog slöjan från mina ögon. 

 

Det var insikten om, förståelsen för och tron på att mina personliga berättelser inte är privata. Det var när jag jämförde mitt liv med andras, och förstod, att jag inte är ensam, att jag är en del i något större, och att det backas upp av oändliga rapporter, där mitt kön spelar huvudroll. 

 

Så innan jag kan stå på barrikad och kämpa för alla kvinnors rätt, måste jag få stå på trösklen av mitt eget liv, och kämpa för min rätt. Min rätt till mina erfarenheter, min rätt att göra politik av mitt liv. Min rätt att prata om mig, för utan mig, och dig, och oss, så finns det inga strukturella skillnader. Utan våra berättelser, fnns det ingen statistik. Utan individerna finns det ingen politik. Vi är generaliseringen. 

 

Jag har försökt kliva ur mig själv. Jag har försökt vara en opatisk person. Jag har försökt avsäga mig mina erfarenheter i försök att göra min feminism legitim i kritikernas ögon. Jag har förnekat mina upplevelser; Men vam har rätt att avfärda mig för att jag levt ett liv? Jag är feminist därför att jag ser ett samband. Att använda mina svagheter för att avfärda mina ord är att förminska min förmåga till kritiskt tänkande. Att som utomstående avfärda min feminism genom att tillskriva den egenskaper den inte har är att förminska mig som person. 

Jag är inte ensam; men jag tillhör heller ingen homogen grupp. Vi är många; vi är glada, vi är ledsna. Vi är tjocka och vi är smala. Vissa viskar - andra skriker. Vi är inte samma, men vi har enats. 

 

Det är okej att vara jag - Så det ska jag vara nu.