Jag vill prata om allt. Allt.

Jag vill prata. Jag vill prata om Det, det där stora, om förtrycket och diskrimineringen. Jag vill prata om skillnaderna och likheterna. Jag vill prata om Allt. Jag vill göra politik, jag vill stå upp för det jag tror på, vara en röst, en del av ett sorl, ett skrik. Stilla försöker jag formulera mina meningar, bygga texter, samla fakta, men så tappar jag allt, står tomhänt och ser på patriarketet som flinar mot mig, vad betyder statistiken jag fint samlat på mig? Vad betyder det strukturella förtrycket, löneskillnaderna och den ojämna värdegrund vi vilar våra trötta fötter på? 
 
Det betyder just INGENTING. Det är statistik framtagen av en regering som efter avslutad undersökning påbörjar en ny; istället för att verka för förändring. Det är fakta, ältad, vältrad och tvångsmatad i allas sinnen. Det är kursböcker, facklitteratur, forskningsrapporter och undersökningar; I. Det. Oändliga. 
 
Vi har hört det. Vi har sett det. Vi vet det. 
De som inte hört det vill inte lyssna. De som inte sett det vill inte se. Därför vet de inte. 
För deras skull ska vi fortsätta berätta.
Men innan jag firtsätter berätta vår gemensamma historia vill jag ge plats åt det personliga. Jag vill ge plats åt den lilla människan i mig. 
För det var inte "LIKA LÖN FÖR LIKA ARBETE" som fick det att sprätta i mina feministiska nerver. Det var inte statistik och fakta, våldtäcktsvarningar och könsroller, som drog slöjan från mina ögon. 
 
Det var insikten om, förståelsen för och tron på att mina personliga berättelser inte är privata. Det var när jag jämförde mitt liv med andras, och förstod, att jag inte är ensam, att jag är en del i något större, och att det backas upp av oändliga rapporter, där mitt kön spelar huvudroll. 
 
Så innan jag kan stå på barrikad och kämpa för alla kvinnors rätt, måste jag få stå på trösklen av mitt eget liv, och kämpa för min rätt. Min rätt till mina erfarenheter, min rätt att göra politik av mitt liv. Min rätt att prata om mig, för utan mig, och dig, och oss, så finns det inga strukturella skillnader. Utan våra berättelser, fnns det ingen statistik. Utan individerna finns det ingen politik. Vi är generaliseringen. 
 
Jag har försökt kliva ur mig själv. Jag har försökt vara en opatisk person. Jag har försökt avsäga mig mina erfarenheter i försök att göra min feminism legitim i kritikernas ögon. Jag har förnekat mina upplevelser; Men vam har rätt att avfärda mig för att jag levt ett liv? Jag är feminist därför att jag ser ett samband. Att använda mina svagheter för att avfärda mina ord är att förminska min förmåga till kritiskt tänkande. Att som utomstående avfärda min feminism genom att tillskriva den egenskaper den inte har är att förminska mig som person. 

Jag är inte ensam; men jag tillhör heller ingen homogen grupp. Vi är många; vi är glada, vi är ledsna. Vi är tjocka och vi är smala. Vissa viskar - andra skriker. Vi är inte samma, men vi har enats. 
 
Det är okej att vara jag - Så det ska jag vara nu. 

Om du stirrar för länge i backspegeln kommer du till slut krocka.

När jag ser tillbaka på mitt liv, min högstadietid och mina fyra år på gymnasiet önskar jag att feministen i mig vaknat tidigare. Så att jag där och då kunde ha gjort den där skillnaden jag idag strävar efter att göra - dagligen.

Skuldkänslorna har kommit först nu, i efterhand, när jag insett att jag kanske borde ha sett, jag borde ha lagt ihop ett och ett, borde ha förstått.
Jag minns min fina vän, hon som aldrig bar ytterkläder trots att vi andra frös i dunjackor, hon som aldrig åt skollunch men frossade på godis. Hon som systematiskt bedrog sin pojkvän, som flirtade med våra och hävdade sig genom att vara perfekt. Jag önskar att jag där och då hade räckt ut min hand; sagt: "Det är okej." Jag önskar att jag där och då hade förstått det jag förstår idag.

Eller flickan Blomma, den mest strålande av alla, den mest inspirerande, gladaste, ärligaste av alla. Jag önskar så innerligt att jag inte stått tyst när andra försökte uppforstra henne att vara ´normal´, jag önskar innerligt att feministen i mig vaknat tidigare; då hade hon sluppit stå upp ensam. Hon hade sluppit stå själv i kampen för sina och andras rättigheter. Men istället var jag tyst.

Jag var TYST. Klumpen i magen fanns där, genom alla år, från barnsben följde den gnagande känslan mig genom grundskolan och in i tonåren, klumpen som en dag plötsligt blev för stor. Klumpen som en dag skrek på mig från djupet av mitt inre, skrek: Det är dags att du släpper ut mig nu, du måste öppna dina sinnen och se sambanden.

Där och då, efter några månader av total apati, satte jag mig framför datorn; sökte och fann. Svar som förklarar allt. Från varje liten utebliven matbit till den där stora motviljan som infann sig när jag blev sexuellt utnyttjad (; Jo, feminismen har fått mig att förstå att det inte var mitt fel att han gjorde det med mig när jag sov.) Svaren var mer än välkomna, de skavde i början, de var obekväma och provocerande, de gjorde rent ut sagt ont. Det gjorde fysiskt ont att inse att det där som kallades faminism inte var något hyckleri, det var verklighet. Feminism behövs - att Jag skulle säga det!? Otroligt.

Men som när det gäller allt annat kommer alltid vishet hand i hand med ansvar. När min värld vänts upp och ner tillräckligt många gånger, för att nu ha blivit ganska stabil, kom skulden; Varför gjorde jag inte mer? Varför visste jag inte bätte? Varför förstod jag inte tidigare!? HÄR, önskar jag att det funnits fler feministiska förebilder i mitt liv, jag önskar att någon presenterat faktan tidigare, jag önskar att någon någonstans på vägen ruskat om mig och sagt "Skärp dig, du klandrar fel personer!".

Men kanske är det just dessa händelser, när jag inte gjorde något, som gör mig så säker på att jag kommer göra något i fortsättningen. Aldrig någonsin igen kommer jag trivalisera en ätstörd eller se ner på någon som använder sin kropp som slagfält. Aldrig någonsin igen kommer jag stå passiv medan status quo mobbar ihjäl sina offer. Kanske är det just vetskapen om att jag vid vissa tillfällen gjort mer skada än nytta som är så viktig - för jag är medveten om att jag kunde gjort mer, det jag inte såg då kan jag se klarare än nogonsin nu; Jag gjorde fel och jag vet det, därför ska jag göra rätt nu!

Det är därför jag säger förlåt; Jag säger förlåt till mig själv och alla jag på vägen orsakat smärta. Jag är vaken nu, och jag ska spendera mitt liv med att ta tillbaka allt som är vårt!
RSS 2.0