Om du stirrar för länge i backspegeln kommer du till slut krocka.

Publicerat 2013-05-15 02:30:20 i
När jag ser tillbaka på mitt liv, min högstadietid och mina fyra år på gymnasiet önskar jag att feministen i mig vaknat tidigare. Så att jag där och då kunde ha gjort den där skillnaden jag idag strävar efter att göra - dagligen.

Skuldkänslorna har kommit först nu, i efterhand, när jag insett att jag kanske borde ha sett, jag borde ha lagt ihop ett och ett, borde ha förstått.
Jag minns min fina vän, hon som aldrig bar ytterkläder trots att vi andra frös i dunjackor, hon som aldrig åt skollunch men frossade på godis. Hon som systematiskt bedrog sin pojkvän, som flirtade med våra och hävdade sig genom att vara perfekt. Jag önskar att jag där och då hade räckt ut min hand; sagt: "Det är okej." Jag önskar att jag där och då hade förstått det jag förstår idag.

Eller flickan Blomma, den mest strålande av alla, den mest inspirerande, gladaste, ärligaste av alla. Jag önskar så innerligt att jag inte stått tyst när andra försökte uppforstra henne att vara ´normal´, jag önskar innerligt att feministen i mig vaknat tidigare; då hade hon sluppit stå upp ensam. Hon hade sluppit stå själv i kampen för sina och andras rättigheter. Men istället var jag tyst.

Jag var TYST. Klumpen i magen fanns där, genom alla år, från barnsben följde den gnagande känslan mig genom grundskolan och in i tonåren, klumpen som en dag plötsligt blev för stor. Klumpen som en dag skrek på mig från djupet av mitt inre, skrek: Det är dags att du släpper ut mig nu, du måste öppna dina sinnen och se sambanden.

Där och då, efter några månader av total apati, satte jag mig framför datorn; sökte och fann. Svar som förklarar allt. Från varje liten utebliven matbit till den där stora motviljan som infann sig när jag blev sexuellt utnyttjad (; Jo, feminismen har fått mig att förstå att det inte var mitt fel att han gjorde det med mig när jag sov.) Svaren var mer än välkomna, de skavde i början, de var obekväma och provocerande, de gjorde rent ut sagt ont. Det gjorde fysiskt ont att inse att det där som kallades faminism inte var något hyckleri, det var verklighet. Feminism behövs - att Jag skulle säga det!? Otroligt.

Men som när det gäller allt annat kommer alltid vishet hand i hand med ansvar. När min värld vänts upp och ner tillräckligt många gånger, för att nu ha blivit ganska stabil, kom skulden; Varför gjorde jag inte mer? Varför visste jag inte bätte? Varför förstod jag inte tidigare!? HÄR, önskar jag att det funnits fler feministiska förebilder i mitt liv, jag önskar att någon presenterat faktan tidigare, jag önskar att någon någonstans på vägen ruskat om mig och sagt "Skärp dig, du klandrar fel personer!".

Men kanske är det just dessa händelser, när jag inte gjorde något, som gör mig så säker på att jag kommer göra något i fortsättningen. Aldrig någonsin igen kommer jag trivalisera en ätstörd eller se ner på någon som använder sin kropp som slagfält. Aldrig någonsin igen kommer jag stå passiv medan status quo mobbar ihjäl sina offer. Kanske är det just vetskapen om att jag vid vissa tillfällen gjort mer skada än nytta som är så viktig - för jag är medveten om att jag kunde gjort mer, det jag inte såg då kan jag se klarare än nogonsin nu; Jag gjorde fel och jag vet det, därför ska jag göra rätt nu!

Det är därför jag säger förlåt; Jag säger förlåt till mig själv och alla jag på vägen orsakat smärta. Jag är vaken nu, och jag ska spendera mitt liv med att ta tillbaka allt som är vårt!
Direktlänk, 1 Kommentarer



Kommentarer
My

Åh, det här är så himla fint Cornelia! Vad glad jag blev att du tagit upp bloggen igen. Jag kan identifiera mig så mycket med vad du skriver och blir så inspirerad av att följa din utveckling! Jag upplever också skuldkänslorna, men då mest för hur jag agerar idag. Jag kan förlåta mig för att jag agerade fel då jag inte visste bättre, men nu har jag inget att skylla på utan känner mig bara feg och ryggradslös när tungan hänger sig då det gäller. Har också funderat på att skapa en blogg för att våga uttrycka mig, men är rädd för vad folk ska tycka. Jag är rädd för att stämplas som feministen, trots att det är vad jag tror på, för jag vet att folk skulle missförstå och applicera åsikter på mig som jag inte har. Är också rädd att verka okunnig inför de jag ser upp till i min krets. Samt att varje inlägg skulle ta en dag att skriva pga tusen korrläsningar och ändringar osv, haha. Jag tar mig själv på så stort allvar. Men tack vare dig så känner jag mig stärkt.

2013-05-15 @ 08:40:55


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0